Min enfald

Ska uppenbarligen fira bröllop idag och tänkte pynta kortet med en dikt eller åtminstone några ord. Hur svårt kan det vara, tänkte jag och googlade.

Det var svårt och jag känner mig mordisk. Om man inte vill ha det vansinnigt rosa, blommiga, glittriga och åren som gått, ni nu varandra äntligen fått, nu väntar vi på smått, och lite lycka till det eller nått för er vandring på tuvor, ni åh, så puttinuttiga turturduvor, är man körd.

Bästa texten hittad hittills är "nu har de tvåfaldiga blivit enfaldiga". Det var ju fruktansvärt roligt.

Men jag ska inte klaga. I min släkt brukar trenden vanligtvis bestå av att bjuda in till begravning och det är ju ett tacksamt ombyte med lite annat. Men ändå. Jag ska till och med ha en blomma i håret. Det är ju lite jobbigt.

En bröllopsfest för de tu
snart kanske de glömt bort sitt jag och du.
Vi målar allt rosa
och pratar om barnslig prosa
hela natten lång
men jag hoppas på någon rolig sång.

Jag är faktiskt inte så bitter
mer än på allt detta rosa glitter.
Det är ju rätt käckt
med en fest med levande släkt.
Och bröllop är ju rätt sött
om jag dessutom får lite mat som smakar gôtt.

Men en dikt så puttinuttig
tycker jag känns futtig.
Men att ni förtjänar både glädje och lycka
det kan jag utan tvekan tycka.